Sparvhök  Accipiter nisus

Sparvhök © Steve Dahlfors Ung sparvhök © Bertil Sundberg

Latinskt namn:
Accipiter nisus - Accipiter betyder hök. Nisus syftar på en konung i Megara som enligt sagan förvandlades till en sparvhök.

Typiska kännetecken:
28 cm hannen, 38 cm honan. Vingbredd 60 cm respektive 75 cm. En liten, allmänt förekommande rovfågel med lång stjärt och korta rundade vingar. Hanen blågrå ovan med roströd färg på kinder och flanker. Inget eller mycket svagt markerat ögonbrynsträck. Honan mer mörkbrun ovan med ett ljust ögonbrynsträck och gul ögonfärg. Saknar helt hannens roströda färger.

Förväxlingsrisk:
Duvhök: Duvhökshannen kan lätt förväxlas med sparvhökshonan. Duvhökshannen har dock orange iris kraftigare kroppsbyggnad och flyger med långsammare vingslag.
Stenfalk: Har spetsiga vingar, annorlunda tecknat huvud, med mörka ögon.

Finnes:
Häckar tämligen allmänt i hela landet. Förekommer upp till fjällbjörkskogsregionen.

Äter:
Lever i huvudsak av småfåglar men kan även ta så stora fåglar som duvor och nötskrikor.

Läte:
Ett monotomt upprepat "kji-kji-kji" och under parningsflykten ett tärnlikt klirrande läte.

Häckar:
Båda makarna bygger, och i regel konstrueras ett nytt bo varje år. Ibland kan dock ett äldre bo fungera som underlag för det nya. Sparvhöken återvänder till sitt forna revir, varför äldre bon nästan alltid finns till hands. Boet byggs av torra kvistar och ligger oftast 4 till 6 meter över marken i en gran eller tall. Äggen, 3-7 i antalet, är vitaktiga med stora mörkbruna fläckar. De läggs med två dagars mellanrum i maj till juni och ruvas av honan i 32 till 36 dygn. Under denna tid liksom under tiden som ungarna är i boet svarar hannen för all proviantanskaffning. Sedan ungarna lämnat boet, jagar båda föräldrarna och förser dem med mat under ytterligare en månad.

Häckningen sker relativt sent, betydligt senare än duvhöken, vilket hänger samman med att lättfångade småfågelungar, lämpliga till föda åt den egna avkomman, blir vanliga först i juni. Till häckningsterräng duger snart sagt vilken skog som helst. Oftast finner man den dock i yngre granblandskog med angränsande tegar och odlingar. Den förekommer även nära bebyggelse i t.ex. större parker.

Sparvhöken lever huvudsakligen av småfåglar. Bytesdjurens art är dock beroende av terräng och årstid. Gråsparvar, pilfinkar, bofinkar, talgoxar, lärkor, sångare och trastar är de vanligaste bytena.

Namnet nämns redan 1541 men är säkert ännu äldre. "Sparv-" syftar på artens jaktbyte som ofta är av småfågelstorlek.

Av äldre litteratur framgår att sparvhöken under 1800-talet förmodligen hade samma utbredning och i stort samma täthet som idag. Under 1950 och 1960 drabbades sparvhöken av det hämningslösa bruket av biocider, främst kvicksilver, i jordbruket. Därefter repade sig arten och är idag en av våra mest allmänna rovfåglar. Det häckande beståndet är idag uppskattat till mellan 15.000 och 20.000 par.

De flesta sparvhökarna lämnar landet i augusti till november och drar mot sydvästra Europa. I mars – maj sker återkomsten.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck