Duvhök  Accipiter gentilis

Latinskt namn:
Accipiter gentilis - Släktnamnet "Accipiter" betyder hök och artnamnet "gentilis" betyder ädel - ädel hök.

Typiska kännetecken:
50-60 cm. Vingspann 100-120 cm. Grå och vit. Ljust "ögonbryn". Mörk rygg och hjässa. Ljusare undersida där de adulta fåglarna är streckade på tvären medan ungfåglarna är vertikalt tecknade.

Förväxlingsrisk:
Sparvhök: Sparvhökshonan kan lätt förväxlas med duvhökshannen. Sparvhökshonan har dock gul iris, smäckrare kroppsbyggnad och flyger med snabbare vingslag.

Finnes:
Hela landet upp till trädgränsen men inte i fjällen.

Äter:
Fåglar och mindre däggdjur.

Läte:
Ett kacklande "kja-kja-kja..." under häcktiden och i gryningen.

Häckar:
Skogsmiljö, helst med inslag av gamla barrträd. Boet byggs av ris uppe i ett träd. Lägger 3-4 ägg i maj. Duvhöken lever i livslånga parförhållanden och har ofta flera bon i reviret.


På grund av jakt minskade antalet duvhökar i Sverige kraftig från 1800-talet till mitten på 1900-talet. Då blev istället miljögifterna ett stort hot men efter förbud mot vissa miljögifter har stammen återhämtat sig. Idag är den livskraftig i Sverige med mellan 5 000 - 10 000 häckande par.

Duvhöken bebor både löv- och barrskog men föredrar större barrskogsområden med mossar, odlingar eller andra öppna marker i grannska­pet. Den kan dock bo i helt små dungar och nära trafikerade vägar.
Redan i mars syns hanen i parningsflykt över skogen, han drar fram med roende vingslag och gör gång på gång branta störtdykningar. Ej sällan ser man båda makarna vid vackert väder skruva sig upp till stor höjd, varvid de uppburrade vita undre stjärttäckarna lyser lång väg.
Boet byggs av hanen och ligger vanligen på en stadig gren ovanför trädets halva höjd. Det nybyggda redet är rätt litet, så att den ruvande honans långa stjärt ofta sticker ut över bokanten. Gamla bon som nyttjats i många årtionden kan emellertid vara kolossala. Ett bo i Vallentuna, bebott 1960, är säkert närmare 2 m högt.
Redena byggs av fingertjocka grenar och finare kvis­tar, och på bokanten placeras färska tall- eller granskott, stundom lövkvistar. I balen läggs en smula mossa, lavar eller grästorv. Varje par har två eller flera bon som växelvis bru­kas. Undantagsvis används ett gammalt vråk­bo.
De två till fem, oftast tre, grönvita, sällan brunfläckiga äggen läggs med tre dagars mel­lanrum vanligen i slutet av april men i norra Sverige först i maj. Honan ligger på redet efter första ägget, och efter 41-43 dygn kläcks ungarna. Den effektiva ruvningstiden torde vara 36-38 dagar. Hanen avlöser hen­ne, när hon lämnar boet för att äta. Det är han som bringar hem byte, mest nötskrikor, skator, trastar och ekorrar. Under höst och vinter, då den stora honan jagar själv, tar hon stundom fasaner, rapphöns och skogs­fågel men även ett betydande antal kråkor, skator och nötskrikor. Duvhökarna kan emel­lertid ge sig på allting från kungsfåglar och sorkar till hägrar och tamkatter.
Efter 38­-40 dagar är ungarna flygga, men de kan ej försörja sig själva förrän vid 10 veckors ål­der.
De gamla duvhökarna stannar mestadels i närheten av boplatsen, och många ungfåg­lar för ett kringstrykande levnadssätt inom landets gränser. Svenska duvhökar, mest ung­fåglar, är dock funna i Norge, Finland, Lett­land, Ryssland och Frankrike. De längst i norr boende duvhökarna drar under vin­tern i stor utsträckning söderut.

En äldre folklig benämning på duvhök är "slaghök".

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck