Mindre korsnäbb  Loxia curvirostra

Latinskt namn:
Loxia curvirostra - Loxia lär komma från grekiska och betyder "böjd åt sidan" och curvirostra betyder "krökt näbb".

Typiska kännetecken:
17 cm. Stor kraftig fink med korslagd näbbspets. Hannens röda och honans gröngula övergump syns tydligt i flykt.

Förväxlingsrisk:
Större korsnäbb: Har kraftigare näbb och kortare hals.

Finnes:
Hela Sverige där det växer barrträd.

Äter:
Företrädelsevis frön från grankottar.

Läte:
En grönfinkslik sång med oregelbundet kvitter, skärande toner uppblandat med lockläten och sträva läten. En ingrediens i sången är det karakteristiska locklätet tjipp-tjipp-tjipp eller tjypp-tjypp-tjypp. Dessvärre har större korsnäbben ett nästan alldeles likadant lockläte; enligt mångas åsikt kan arterna ej skiljas på locklätet.

Häckar: Honan bygger ett bo av ris, strån, fjädrar och djurhår högt upp i en gran.

Liksom hos de andra korsnäbbarna är näbbhalvornas båda spetsar korsade, vilket är orsaken till släktets namn. De är specialiserade på att äta av kottar och den ovanligt formade näbben är anpassad för att fågeln ska kunna plocka frön från grankotten. Hanen är röd, undersidan ljusare än översidan. Det röda är särskilt distinkt på övergumpen. Ryggen har en brun ton. Vingarna och stjärten är svartbruna. Näbb, ben och iris är bruna. Honan är grågrön med brunaktig rygg och mörkfläckig ovansida. övergumpen är gröngul. Vissa hanar kan ha en fjäderdräkt som är mer grönaktig och honlik, och på motsvarande sätt förekommer honor med röda fjädrar. På våren fällas fjädrarnas bräm, vilket gör fjäderdräktens färg klarare hos både hanen och honan. Ungfåglarna liknar mest honan men har en tydlig mörk längsstreckning både på över- och undersidan.
 Korsnäbbarna i allmänhet identifieras på fjäderdräktens färg — röd hos hanen, grågrön eller gulgrön hos honan, den markant kluvna stjärten och den karakteristiska näbben. Kroppen är kraftig, vingarna långa, flykten snabb och locklätena lätta att bestämma till släktet, ehuru ej alltid till arten. Korsnäbbarna klänger omkring i träden på ett papegojliknande sätt och påminner för övrigt även till utseendet något om små papegojor. Bändelkorsnäbben avviker från de andra två korsnäbbarterna genom sina vita, bofinklika vingband. Större och mindre korsnäbben är däremot utomordentligt lika varandra. Den enda detalj som i fält skiljer dessa arter åt är näbben, som hos mindre korsnäbben är smalare och lättare byggd. Mindre korsnäbben är starkt beroende av gran och ses därför mestadels i granskogar.
 Mindre korsnäbbens utbredning sammanfaller väsentligen med granens, och fågeln är i mycket hög grad beroende av tillgången på granfrö. Nu är frösättningen hos barrträd underkastad mycket stora växlingar, och detta återverkar på mindre korsnäbbens förekomst. Ehuru arten häckar från Skåne till Lappland är den allmän blott under vissa år. Finländaren Reinikainen har studerat sambandet mellan barrträdens frösättning och mindre korsnäbbens förekomst i Finland under en följd av år. Korsnäbbens talrikhet visade fluktuationer mellan olika år som helt följde tillgången på grankottar. Däremot synes icke frösättningen hos tall ha påverkat beståndet av mindre korsnäbb enligt Reini-kainens undersökningar. De kraftiga fluktuationerna i korsnäbbarnas antal berör ej endast de regioner där arten häckar. Vid dålig tillgång på föda sker en utflyttning, som ofta för fåglarna långt bort från häckningsområdet. Dylika extrema vandringar är typiska för sådana näringsspecialister som korsnäbbarna, vars föda är underkastad starka frekvensvariationer. Vandringsriktningen synes icke vara lika fastställd som de ordinarie flyttningsrörelserna hos andra fågelarter. Enligt Reinikainen leder denna oregelbundenhet i vandringarna till att korsnäbbarna för en högst ambulerande tillvaro mellan olika häckplatser. Svärdson anser till och med att oregelbundenheten är satt i system, så att korsnäbbarna vandrar efter häckningen i motsatt riktning jämfört med den som förde dem till häckplatsen. Detta skulle egentligen innebära att ortstroheten är nära nog obefintlig hos en art som mindre korsnäbben.
 Mindre korsnäbben håller ihop flockvis utom under häckningen, då den etablerar revir, som försvaras med stor hätskhet mot inkräktande artfränder. Parbildningen sker dock medan ännu flockarna är intakta under vintern. Till mindre korsnäbbens alla egenheter hör att den häckar under senvintern, vilken tidpunkt är anpassad till den maximala tillgången på artens stapelföda, nämligen granfrön. Parningsbeteendena har studerats av engelsmannen Hinde. Enligt denne visar hanen i början en aggressivitet mot honan, varvid han sträcker fram huvudet mot henne och även jagar bort henne. Ofta i kombination med den aggressiva attityden exponerar han sin röda övergump genom att sänka vingarna. Övergumpens färg kan ytterligare accentueras genom att dess fjädrar resas något. Liksom hos andra finkar har hanen en svängande rörelse med kroppen i sidled. Denna rörelse, som är mindre stereotyp än hos exempelvis steglitsen, är ett tecken på en ambivalens; den visar att fågeln behärskas av två motstridande drifter, nämligen dels tendensen att fly, dels önskan att närma sig honan. Även hos denna art utgör matningen av honan en viktig del i parningsleken. Honan tigger mat genom att sänka sig ned, sträcka huvudet mot hanen, öppna näbben, vrida på huvudet och darra med vingarna. Samtidigt låter hon höra ett zi, zi, zi, zi, zid. Vanligen lyfter hon även stjärten uppåt. Hanen har en flyktlek, varvid han sjungande flyger i cirklar och faller ned som en trädpiplärka med utbredd stjärt samt utsträckta och ofta vibrerande vingar. Mindre korsnäbben häckar mestadels i tämligen fristående träd och undviker täta sko-gar. Enligt dansken Torp Pedersen låg av 104 danska bon 83 i gran och 21 i tall. Av 30 finska bon låg enligt Suormala 11 i gran och 19 i tall.
Boet läggs högt upp och skyddat av nedhängande grenar och kvistar. Det byggs av honan och endast mycket sällan tar hanen någon aktiv del däri. Hinde observerade dock hur en hane i fångenskap helt utan medverkan från honan färdigställde ett fullständigt bo, dock med undantag för det invändiga fodret. Boet byggs av kvistar, ris, lavar och mossa. Fodret består av hår, ull och fjädrar. Tiden för äggläggningen varierar starkt, och på kontinenten kan man enligt Niethammer finna bon med ägg och ungar under årets samtliga månader, ehuru mestadels under januari till april. I vårt land sker häckningen i allmänhet omkring februari. Antalet ägg är enligt Pedersen två till fem med en tendens till större kullstorlek från december mot april. Äggen är ljust grönvita med fläckar och streck i rödviolett och rödbrunt. Honan ruvar ensam, och på grund av kylan under häckningstiden ligger hon i boet redan från första ägget. Ruvningstiden är 13 dygn. Hanen matar henne under denna tid. Ungarna matas med barrträdsfrön, vilka mjukas upp i de gamla fåglarnas kräva. De första dagarna efter kläckningen anskaffar hanen mat till hela familjen. Ungarna måste på grund av kylan ha kontinuerlig uppvärmning denna tid av honan. Senare hämtar dock båda föräldrarna mat till ungarna.
Efter 16-18 dygn lämnar ungarna boet. Även sedan de flugit ut matas de en tid av föräldrarna. De unga fåglarna får ej de gamla fåglarnas korsande näbbhalvor förrän vid 5-6 veckors ålder, och innan dess är deras näbb ej lämpad att klyva kottfjäll och taga ut frön. Beståndet av mindre korsnäbb uppskattas till omkring 320 000 häckande par (2012).

Mindre korsnäbb är Medelpads landskapsfågel.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck