Silltrut  Larus fuscus

Latinskt namn:
Larus fuscus - vilket betyder, mörk mås.

Typiska kännetecken:
55 cm. Vit dräkt, med mörkgrå till svart mantel och vingovansidor. Gula ben. Ungfåglar är brunspräckliga och svåra att skilja åt från andra unga trutarter.

Förväxlingsrisk:
Havstrut: Havstruten ser ut som en större upplaga av silltruten men skiljer sig förutom på storleken även på att den har skära ben och grövre näbb.
Gråtrut: Har grå mantel och gråa vingovansidor, samt skära ben.

Finnes:
I huvudsak längs våra kuster, men häckar även vid en del större sjöar och älvar i inlandet.

Äter:
Levande och död fisk, fiskrester och avfall av olika slag samt musslor och små kräftdjur.

Läte:
Varnar med ett kacklande "ka-ka-ka, ka-ka-ka-ka" och när den hävdar revir låter den höra ett långt ropande som ungefär "kvao-kvao-kveea-kveea-kva-kva-kva-kva".

Häckar:
Häckar gärna på trädlösa skär i fjärdar eller ute i skärgårdar. Den ganska obetydliga bobalen är oftast byggd av torrt gräs och mossa på någon förhöjd plats. 

Namnet silltrut nämns först 1862 och är en systematisering av det tidigare använda sillmås, som användes första gången år 1800. Namnet syftar på artens förkärlek för sill. Faktum är att arten parasiterar i rätt stor utsträckning parasiterar på sill- och strömmingsfiske. "Trut" syftar sannolikt på de stora måsarnas kraftiga näbbar. Arten har även kallats trut och sillmås. Namnet gjuse eller ljuse som använts för flera måsar tycks, åtminstone i östkustskärgårdarna, främst ha åsyftats denna art.

Silltruten har varit betydligt mer talrik i ytterskärgårdarna under de perioder då strömmingsfisket varit intensivt. Den uppskattades då av forna tiders fiskare eftersom den på ett förtjänstfullt sätt visade var de stora stimmen av sill eller andra fiskarter fanns. Efterhand som kustfisket minskade eller försvann, så minskade också silltruten i många områden.

Öppna fjärdlika vattenytor som omväxlar medsmalare sund och vikar är den landskapstyp där silltruten trivs bäst. Häckar ofta kolonivis men ensamt häckande par är inte sällsynt. På häckplatsen har varje par sitt eget revir och de tre fläckiga äggen läggs i maj eller juni. När ungen blivit flygfärdig är fjäderdräkten brunspräcklig och liknar mycket en ung fiskmås eller unga andra ungtrutar. Det dröjer sedan fyra år innan ungfåglarna får den vuxna fågelns rena färger.

Under de senaste åren har silltruten blivit utträngd av den större och starkare gråtruten. Gråtruten anländer dessutom tidigare på våren och besätter då reviren innan silltruten återkommit. Just nu beräknas den svenska populationen av silltrutar till omkring 29.000 häckande par. Till skillnad mot övriga trutar så är silltruten en mer utpräglad flyttfågel. Den lämnar häckplatserna i juli till oktober och sträcker antingen mot sydost ner mot östra Afrika och ner mot Nilenområdet, eller mot sydvästra Europa och nordvästra Afrika. Återkommer i april och maj. Ungfåglarna stannar oftast kvar ett eller två år på sina övervintringsplatser innan de återvänder könsmogna till Sverige. Därför ser man väldigt sällan unga silltrutar som är två eller tre år gammla.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck